Journalist till hårt angrepp mot kolleger:
"Skamliga metoder mot Pettersson"

DN Debatt 011030

Det finns journalister som bidragit till karusellen kring Christer Pettersson på ett sätt som inte kan motiveras utifrån normal nyhetsförmedling. Han har blivit exploaterad med försåtliga metoder, främst av TV 3 och dess reporter Gert Fylking. Expressen betalar för ett "erkännande" som mycket väl kan vara falskt och som förmodligen inte tillkommit utan pengarna. Det skriver journalisten Gunnar Wall, författare till en prisbelönt bok om Palmemordet. Med tanke på Christer Petterssons hjärnskada, hans mångåriga missbruk och att han otaliga gånger utpekats som statsministermördare är det inte konstigt att han till slut börjar tvivla på sin oskuld, även om han verkligen aldrig avlossat de ödesdigra skotten.

Det ser ut som ett unikt genombrott för mordutredningen: Lisbet Palme och Christer Pettersson är överens om att Pettersson är gärningsmannen. Så kan det verka när man läser löpsedlarna.

Samtidigt, verkar det som, bromsar de formalistiska representanterna för en mossig rättsapparat.

Palmeutredningen har tidigare gett anledning till kritik mot polis, åklagare och i viss mån även domstolar. Det är därför naturligt om många människor tolkar de senaste dagarnas händelser som ytterligare ett kapitel i berättelsen om hur lagens tjänare inte lever upp till det sunda förnuftets krav.

Men är det verkligen så? Eller är det Christer Pettersson och Lisbet Palme som - var och en på sitt sätt - dragits in i en medial karusell som de inte kan kontrollera och som de kanske saknar förutsättningar att hantera?

DET BORDE VARA lätt att se både Lisbet Palme och Christer Pettersson som offer för det händelseförlopp som startade med skotten på Sveavägen för mer än femton år sedan. De är sannerligen inte de enda offren, mordet har inneburit lidanden av olika slag för många människor. Men förutom den döde Olof Palme är hans hustru och den åtalade missbrukaren de massmedialt mest exponerade offren.


Det kan möjligen verka stötande att tala om en eventuell statsministermördare i de termerna. Men enligt medicinsk expertis lider Pettersson av en hjärnskada som gör att han ibland inte kan kontrollera sitt beteende. Och detta skulle i så fall kunna förklara Palmemordet. Vi ställs alltså inför alternativen: antingen har Pettersson begått en handling som han inte kan rå för - och kanske inte heller minns. Eller också har han oskyldig fått löpa gatlopp i massmedierna.

Med tanke på hans hjärnskada, hans mångåriga missbruk och att han otaliga gånger utnämnts till statsministermördare är det föga överraskande om han till sist börjar tvivla på sin oskuld även om han verkligen aldrig avlossade de ödesdigra skotten.

Det finns journalister som bidragit till denna karusell på ett sätt som inte kunnat motiveras utifrån behovet av normal nyhetsförmedling. Pettersson har utsatts för burdusa reportageteam med filmkameror som aggressivt riktats in genom dörren till hans bostad utan att han kunnat värja sig. Men han har också blivit exploaterad med mer försåtliga metoder, framför allt av TV 3 och dess reporter Gert Fylking som supit ihop med den misstänkte missbrukaren, sannolikt för att få uttalanden från denne om Palmemordet.

Det har till och med förekommit kalla - och tämligen höga - siffror på vad Pettersson skulle få om han tog på sig mordet. Programledaren Robert Aschberg berättade själv i Expressen (13/2 1999) att Christer Pettersson kunde plocka ut en halv miljon kronor om han erkände dådet i tv. Aschberg framhöll att han var besviken än så länge: i diskussioner som hållits hade Pettersson nämligen bara velat säga att det "kanske" var han. Något sådant tänkte inte Aschberg betala för. En av Petterssons vänner, den numera avlidne "privatspanaren" Fritz G Pettersson (inget släktskap mellan de två), berättade för Expressen att Christer avböjt för att han "inte ville sälja sin själ".

Nu, hösten 2001, var det alltså Expressen som ville betala, men en avsevärt lägre summa än vad Aschberg tidigare erbjöd. Pettersson fick bara 2 000 kronor för att han satte sitt namn under en artikel skriven av Gert Fylking.

EXPRESSEN FÖRSVARAR UTBETALNINGEN med att det är sedvanligt arvode. Det stämmer knappast. Beloppet är 2 000 kronor för mycket ifall tidningen anser att man betalar för ett arbete - något sådant har ju Pettersson inte utfört. Och det är samtidigt en pinsamt liten summa ifall det ska vara kompensation för att han tar på sig vår generations mest uppmärksammade brott.


Givetvis vet inte Expressen om Christer Pettersson är skyldig. Och Fylkings artikel tillför knappast någonting i den sakfrågan. Ändå betalar tidningen för ett "erkännande" som mycket väl kan vara falskt, som förmodligen inte skulle ha tillkommit utan pengarna och som samtidigt genom sin själva existens ytterligare drar ner Palmeutredningen i den dy som den så innerligt väl skulle behöva lämna bakom sig. Det är skamligt. Är det med sådana metoder den krisdrabbade tidningen tänker hålla kvar sina läsare kan man bara önska att den misslyckas.

Speciellt förödande för Fylking och Expressen är det förstås att Christer Pettersson i sina egna radiosända utsagor inte alls påstår samma sak som i artikeln. Precis som när TV 3 lockade med betydligt större belopp vill han inte gå längre än att det kan ha varit han fast han i så fall inte kan minnas det på grund av en psykisk blockering. Varför inte vidgå att detta kan vara alldeles ärligt menat från Petterssons sida, att han faktiskt inte har något minne av att ha begått mordet men att han föreställer sig att han kan ha gjort det ändå eftersom Lisbet Palme pekat ut honom?

Lisbet Palme anklagar å sin sida rättsväsendet för att hon inte blir trodd i sitt utpekande. Hon misstänker jäv från hovrätten och menar att rättsstaten är i fara. Och för att underbygga sitt vittnesmål för hon numera fram påståendet att hon redan på mordplatsen sett att gärningsmannen var missbrukare och att hon framfört detta till Hans Holmér.

JUST DEN DETALJEN måste rimligtvis öka tvivlet på Lisbet Palmes uppgifter. Hans Holmér har förnekat att hon berättat något sådant och hans version får stöd av fakta. I tingsrätten och hovrätten 1989 stod hennes kommentar från konfrontationsvisningen: "det ser man vem som är alkoholist" i centrum för förhandlingarna. Det framgick då klart att Lisbet Palme före visningen fått reda på att den misstänkte var missbrukare och detta, tillsammans med hennes spontana kommentar, var ett av skälen till att hennes utpekande blev kraftigt ifrågasatt.


Om det då kommit fram att hon redan på Sveavägen sett att mördaren var en missbrukare hade förstås bevisläget mot Pettersson avsevärt stärkts. Men varken hon eller någon av hennes söner agerade då för att informera rätten om detta. Det pekar starkt på att det hela är en efterhandskonstruktion från hennes sida, låt vara att den säkerligen är gjord utan ont uppsåt.

Ytterligare en omständighet talar mot att Lisbet Palme under mordkvällen skulle ha fått intrycket att dådet begåtts av en missbrukare. Och det är att hon i tidiga förhör framförde storpolitiska motiv som den sannolika bakgrunden. "Lisbet tror att det kan vara kroater, tyskar, israeler, sydafrikaner eller amerikaner som ligger bakom mordet" heter det exempelvis (förhör av Hans Holmér 25/3 1986).

LISBET PALMES UTSAGOR har nu fått stöd i den offentliga debatten av minnesforskaren Lars-Göran Nilsson som hade kallats av åklagarsidan i Palmemålet och som känt sig besviken över hans vittnesmål inte slog igenom hårdare. Nilsson framhåller att man kan bevara en minnesbild under lång tid om man gjort en observation i en situation där det varit viktigt att minnas. Och där har han förvisso forskningen på sin sida. Men det är lika obestridligt att människor ofta tror sig ha en äkta minnesbild, fastän de i själva verket påverkats av ovidkommande faktorer. Den ursprungliga observation som de eventuellt registrerat kan vara så begravd under felkällor att den helt enkelt inte kommer fram.


När det gäller Lisbet Palme är det mycket möjligt att det är så. Det finns en förödande omständighet som pekar på att hon faktiskt aldrig sett Pettersson på Sveavägen.

Så här är det: Den observation som står i centrum för hennes vittnesmål är när hon tittar upp från sin skjutne make och möter en mans blick. Hon tror inte då att det är mördaren och vädjar därför om hjälp, men hon ser snabbt att mannen inte tänker ge henne någon. I efterhand har hon dragit slutsatsen att det var gärningsmannen - och hon är övertygad om att han såg ut som Christer Pettersson.

Men det var förmodligen inte mördaren hon såg. Hennes ursprungliga beskrivning av mannens utseende samt hennes uppgifter om var han stod pekar i stället på att det var vittnet A B. Dennes egna vittnesmål om hur han mötte Lisbet Palmes blick bekräftar den slutsatsen. Och anmärkningsvärt nog var detta också en av de få slutsatser som spaningsledaren Hans Holmér och den förste Palmeåklagaren K G Svensson var alldeles överens om. Men när Lisbet Palme gjort sitt utpekande av Pettersson sopade senare polischefer och åklagare undan de berättigade tvivel som fanns på att det var mördarens ansikte hon iakttagit.

LISBET PALME HAR all rätt i världen att önska ett slut på det långa trauma som drabbat henne. Och hon har all rätt i världen att känna besvikelse över att hon inte blir trodd. Likaså har Christer Pettersson all rätt i världen att känna längtan efter en slutpunkt på det spekulerande kring hans roll i vår tids stora mordgåta som förföljer honom natt och dag. Men massmedierna och rättsapparaten har en skyldighet att hålla huvudet kallt och inte ytterligare hetsa de hårt drabbade människor som mot sin vilja blivit huvudpersoner i detta sorgliga drama.

Gunnar Wall