Till startsidan
GUNNAR WALL – författare, journalist, debattör

Välkommen till framtiden:

men vem har kontrollen?

Artikel i veckotidningen Internationalen 33/2001

Klonade människor, intelligenta robotar som kan reproducera sig själva, varelser som är en korsning mellan levande organismer och maskiner…

För några år sedan kanske det lät som gammal dammig science fiction från 50-talet. I dag diskuteras allt detta seriöst bland världens ledande forskare. Och inte som något tänkbart i en avlägsen framtid utan som handfast verklighet om ett eller annat årtionde – högst.

I så fall – vet forskarna vad de gör? Och står de under rimlig demokratisk kontroll?

Svaret på båda frågorna är nej, menar Pat Roy Mooney, en av världens ledande auktoriteter på bioteknik.

I en ny bok, ”The ETC Century”, pekar han på farorna med en galopperande teknik som är i händerna på ett krympande antal internationella storföretag.

Vi har vant oss vid att 1900-talet innebar ett enormt tekniskt genombrott. Plötsligt fick mänskligheten dela utrymme med bilar, flygplan, TV-apparater, datorer och atombomber. Men så är det som om vi slutat tänka vidare när vi nu vant oss vid detta. Vi kan helt enkelt inte ta in att utvecklingen under det nya århundradet troligen kommer att gå ännu mycket fortare och vara ännu mer genomgripande – och kanske bli ännu mer hotfull för mänskligheten än till och med Hiroshima och Tjernobyl.

Om dessa annalkande risker handlar Pat Roy Mooneys framtidsstudie som publiceras av Hammarskjöldfonden i Uppsala. Det är en skrift om vad vi har att vänta oss under den nu arbetande generationens livstid. Mooney har ordentligt på fötterna – han är väl insatt i de senaste naturvetenskapliga och tekniska rönen och han dokumenterar noga sina påståenden.

Eftersom Mooney varken tillhör den politiska makten eller underhållningsbranschen brukar hans namn inte förekomma i de stora massmedia. Men bland dem som följt den kontroversiella utvecklingen inom jordbruksteknologin är han smått legendarisk.

Han är en självlärd (!) forskare och aktivist när det gäller utvecklingsfrågor för tredje världen – med koncentration på sambandet mellan livsmedelsförsörjning, teknik, makt och miljö. Och han var en av de första opinionsbildarna som tog strid mot den biologiska utarmning inom jordbruket som tvingats igenom av ett litet antal transnationella bolag.

I många generationer har det funnits ett oräkneligt antal sorter av exempelvis vete eller tomater. Mångfalden har varit en garanti mot artens utrotning och de skilda sorterna har fungerat väl i olika miljöer. Men de senaste 50 åren beräknas 75 procent av den genetiska mångfalden hos världens tjugo viktigaste jordbruksgrödor ha slagits ut. Utsädesbolagen – som vanligen ingår i samma koncerner som oljebolag och läkemedelsjättar – har med så kallat konventionella metoder (inräknat radioaktiv strålning!) och genmodifiering tagit fram ett fåtal högavkastande sorter som ger höga skördar. Dessa sorter har ofta också designats för att passa ihop med de bekämpningsmedel som samma bolag tillhandahåller – och de klarar sig för övrigt illa utan just dessa gifter.

Bolagens försök att öka sina vinster har för övrigt tagit sig än mer drastiska uttryck. Det finns genmodifierade sorter av till exempel majs som försetts med en ”terminator”-gen. Den innebär att bonden inte kan använda utsädet mer än en gång: skörden blir steril och han måste köpa nytt utsäde för nästa år. Det är fördelaktigt för bolagen, men en stor nackdel för bönderna – och teknikens spridning innebär risk för hungerkatastrofer och svårbedömda hot mot miljön.

Mot hela denna utveckling har Mooney tagit strid, bland annat i olika FN-organ. Och att det i dag finns en utbredd opinion mot genmanipulerande industriföretag som Monsanto är delvis hans personliga förtjänst. Han fick ”The Right Livelihood Award” (”alternativa nobelpriset”) redan 1985 och det har följts av flera andra utmärkelser för hans insatser för biologisk mångfald.

Mycket av Mooneys arbete är av juridisk art. Det handlar om att bekämpa de stora bolagens försök att lägga beslag på rättigheterna till levande organismer. Utsädesbolagen har sedan årtionden tillbaka tagit patent på olika sorters gröda. Fördelarna har ur deras synpunkt varit enorma eftersom de också med framgång lyckats driva linjen att handel med utsäden bara ska kunna ske med registrerade, patenterade sorter. Om inte utvecklingen vänder kommer det på lite sikt knappast att finnas något annat utsäde än de sorter som dessa storföretag ensamma har rätten att sälja.

Patent på liv må låta absurt. Men det har sannerligen inte stannat vid de utsäden som branschen tagit fram. Patentlagstiftningen i USA gynnar mycket mer långtgående åtgärder än så. En nordamerikan som var på semester i Guatemala för några år sedan hittade en vacker vild blomma i regnskogen, tog hem den till USA och registrerade patent på den. En av hans landsmän hörde talas om en svamp som brasilianska bönder av tradition använde mot myror, importerade den och patenterade den i eget namn! I inget av dessa fall fanns det med något uppfinnande eller någon förädling av växten, det var helt enkelt frågan om inmutningar av organismer som redan fanns naturligt. 1976 fick en leukemipatient i Kalifornien sin mjälte bortopererad och när han hörde sig för fick han veta att den inte längre var hans: sjukhuset hade… gissa! Just det, tagit patent på den.

Ännu mer makabert blev det när myndigheter i USA började utfärda patent – till sig själva – på levande människor. 1995 registrerades ett amerikanskt patent på en man tillhörande hagahai-stammen, en av Papua Nya Guineas urbefolkningar. Patentet följdes snart av flera, i samtliga fall handlade det om medlemmar av folk som hotas av utdöende. Frågan väckte stor upprördhet bland urbefolkningar världen över. Mooneys organisation RAFI (Rural Advancement Foundation International, Internationella Stiftelsen för landsbygdsutveckling) väckte internationell debatt och bidrog till att få upp frågan i FN och internationella domstolar. Vad slutet blir av denna strid är ännu en öppen fråga.

Bioteknik har alltså varit ett genomgående tema för Mooneys insatser under årtionden. Och i sin nya skrift sammanfattar han var den står i dag.

• Det har blivit tekniskt möjligt att klona människor på samma sätt som när forskarna fick fram det berömda fåret Dolly. Det är nu också i princip genomförbart att ersätta skadade kroppsdelar hos en individ genom att låna celler från andra kroppsdelar och programmera om dem.

• Det går att modifiera levande organismer genom att flytta över kromosomer från människor till djur eller växter - och tvärtom. Plötsligt kan forskarna producera grönsaker och sällskapsdjur som anpassats efter beställarens smak - eller varför inte människor som uppfyller önskade kravspecifikationer…?

• Samtidigt har vetenskapen börjat omvärdera det man brukar kalla ”skräp-DNA”, den stora mängden synbarligen värdelösa arvsanlag som vi människor bär med oss. Här verkar det nämligen döljas ett stort antal viktiga egenskaper som kan aktiveras eller hållas avstängda – och det innebär i sin tur att det blir mindre intressant att låna gener från andra arter ifall syftet är att manipulera representanter för vårt eget släkte. Vill man till exempel att en människa i något avseende ska bli mer lik en banan eller en råtta än vad som nu är fallet så finns förmodligen grundmaterialet redan på plats hos oss.

• Det har till och med blivit möjligt att skapa helt nya former av liv. Forskare anser att man kan plocka ihop gener från olika håll och designa organismer som ska tjäna önskade syften – lite grand som när litteraturens och filmens doktor Frankenstein byggde en människa av olika delar. Den gången gick det ju inte så bra. En av världens främsta genforskare, Craig Venter, har redan för flera år sedan annonserat sin avsikt att skapa en ”nyttig” bakterie. Han säger dock försiktigtvis att han tills vidare inväntar en offentlig etisk diskussion.

Omskakande? Förvisso. Men inte helt nytt för den som följer den vetenskapliga debatten. Och Mooneys nya skrift handlar inte heller i första hand om den nuvarande bioteknikens mer eller mindre kända faror. Han vill framför allt peka på riskerna med nästa våg inom forskningen: nanotekniken. Och vad som händer när biotekniken möter nanotekniken.

”The ETC Century”, titeln på hans nyutkomna skrift, är en ordlek. E står för ”erosion” - eller nedbrytning om man använder ett vanligare svenskt ord.  T står för ”technological transformation”, teknologisk förändring. Och C står för ”corporate concentration”, monopolisering.

Låt oss titta lite på vad Mooney menar med sina bokstäver. Och låt oss då börja med E.

När Mooney talar om erosionen eller nedbrytningen syftar han givetvis på naturen, på arterna som försvinner, på miljön som förgiftas och på resurserna som hotar att ta slut. Och han pekar på hur dessa processer pågår i en hisnande hastighet.

Men parallellt med detta menar han att det sker en lika drastisk nedbrytning av mänsklig kunskap som byggts upp under många generationer. År 1900 fanns uppskattningsvis 10 000 språk i världen, i dag finns bara 6 700 kvar. Och kanske 90 procent av dessa kommer att raderas ut under de närmaste hundra åren. Med språken försvinner inte bara sådant som brukar räknas till traditionell kultur - sånger, ceremonier och så vidare. Mänskligheten tappar dessutom en mängd konkret kunskap som växt fram under generationer: det kan handla om medicinska växter, jordbruksmetoder avpassade för speciella ekosystem och så vidare. De språk som vinner mark på de gamlas bekostnad, oftast engelskan, har inte ord för många av de företeelser som är nödvändiga att känna till för att människor framgångsrikt ska överleva i en given miljö. ”Vår generation kan vara den första i historien som förlorar mer kunskap än den vinner”, skriver Mooney.

Vad som också bryts ner, menar han, är den samhällsstruktur vi gemensamt lever i, om än på oändligt olika villkor. För några årtionden sedan kunde man få intrycket av att klyftan mellan världens rika och världens fattiga minskade. Nu är det uppenbart att trenden går åt andra hållet – och att klyftorna ökar brutalt även inom de rika industriländerna.

Det är ingen överdrift att säga att gigantiska problem tornar upp sig över världen: hunger, sjukdomar och miljöförstöring – och mycket av det är direkt orsakat av det rådande ekonomiska systemet. Men representanterna för forskning och högteknologisk företagsamhet ler bara glatt och låter som om den nya tekniken gör framtiden ljus och hoppfull. Mooney konstaterar bistert att de växande hoten mot mänskligheten faktiskt innebär att nya lukrativa marknader öppnar sig för just de storföretag som haft en väsentlig del av skulden till utarmningen av resurser och spridningen av gifter.

Och därmed är han framme vid sin nästa bokstav, T, den teknologiska utvecklingen och dess roll i ekvationen. Mooney börjar genomgången med det ämne han kan bäst, bioteknologin, och dess profeters stolta anspråk på att ”fixa” miljöproblemen.

Enligt skrytet inom branschen kommer det framväxande högteknologiska systemet för produktionen av livsmedel att kunna anpassa sig till uppvärmningen från växthuseffekten och dessutom ge mat åt alla hungriga miljarder. Visserligen försvinner djur- och växtarter, medger man - men tillägger i samma andetag att forskarna kan konstruera nya och bättre om de bara får lite tid på sig.

Det där är ett optimistiskt resonemang, menar Mooney. Ju nyare och ju mer komplicerad en teknik är, desto större är risken att den får allvarliga och oväntade sidoeffekter, särskilt om den införs snabbt. Så har det alltid varit - och här är riskerna mångdubbelt svårare att föreställa sig än tidigare då de teknologiska genombrotten inte var fullt så komplicerade. Vad man lätt kan konstatera redan nu är dock att framstegen för biotekniken gör det lättare än förut att medvetet skapa förstörelse.

Mooney berättar hur hans organisation RAFI efter envisa påtryckningar lyckades få ut handlingar om biologisk krigföring från en konferens för amerikanska militärer och forskare som hållits i maj 1996. Vad som visar sig där är att biotekniken fullbordar något som den moderna krigföringen redan tidigare drivit ganska långt: avskaffandet av avgränsade slagfält där de båda sidornas militärer möter varandra. RAFI har sammanfattat den biologiska krigföringens skrämmande fördelar:

• Det finns inga speciella råmaterial som är nödvändiga för framställning av biologiska vapen – och därför finns det inga övervakningssystem som effektivt kan begränsa eller förhindra sådana rustningar. Grundmaterial finns överallt - det kan utvinnas från en bit ruttet kött eller syntetiseras från en vanlig skräphög.

• Biologiska vapen är billiga. Vad som kostar mest med andra moderna vapen är vanligen att föra bomben till målet. Men biovapen kan transporteras i ekonomiklass på flyget eller skickas med posten.

• De är jämförelsevis lätta att utveckla. Nya dataprogram gör det möjligt för forskare med begränsade resurser att designa sina egna varianter.

• De kräver små lagerutrymmen, en frysbox räcker väldigt långt för den som vill ha kapacitet att orsaka massdöd. När giftet behövs plockar man bara fram det och gör det i ordning.

• Ingen kommer att veta vem som gjorde det. Angriparen kan visa sig bli omöjlig att spåra.

• Ingen kommer att veta att det har gjorts. Om vapnet väljs ut och hanteras på ”rätt” sätt kommer det inte att väcka misstankar om avsiktliga försök att skada en motståndare.

• Biovapen kan också användas för ekonomisk krigföring – angripare slår ut boskap eller gröda i stället för att direkt attackera människor.

RAFI:s beskrivning pekar på att biologiska vapen många gånger kommer att vara lättare att sätta in än andra militära medel. Inga stora militäranslag som måste godkännas, inga marktrupper som ska sändas iväg för att riskera livet - och en smygande satsning på biovapen är synbarligen ett mycket mindre dramatiskt steg än att skicka iväg en kärnladdning…

Mooney är tämligen säker på att vi kommer att få se biologisk krigföring i framtiden – frågan är bara hur omfattande. Det effektiva motmedlet ligger på det politiska planet, hävdar han – man måste bekämpa konfliktorsaker som ekonomisk ojämlikhet och odemokratiskt styre.

Ett särskilt elakartat hot som Mooney pekar på är forskningen kring så kallade etnobomber, virus som modifierats för att angripa människor med ett särskilt genmaterial. Med dem skulle det vara möjligt att orsaka epidemier bland vissa folkgrupper utan att andra riskerar att drabbas. För några år sedan kom uppgifter i brittiska Sunday Times om ett sådant israeliskt forskningsprojekt riktat mot araber. Och från brittiskt och amerikanskt regeringshåll uppges att det finns ett dussintal länder som forskar kring etnovapen.

Med hjälp av rönen från genteknologin i jordbruket skapas möjligheter att slå till mot ett lands jordbruksproduktion med nya sofistikerade metoder. Utsäde som exporteras kan nämligen förses med en vilande terminatorfunktion som gör att det blir sterilt när det utsätts för en viss typ av yttre påverkan, exempelvis ett visst kemiskt ämne i luften.

Det saknas alltså inte förutsättningar för medvetet destruktiv användning av de nya forskningsrönen inom biotekniken. Ändå är det inte de farorna Mooney i första hand vill varna för.

Vad som börjat bekymra honom än mer är nämligen nanotekniken.

Nanoteknik kan ungefär beskrivas som ingenjörskonst på atomnivå. Mooney förklarar det så här: man börjar med att samla på sig lämpliga, vardagliga atomer som man hittat var som helst, exempelvis på soptippen. Dem plockar man sedan ihop till hus eller hårtorkar eller något annat. På det sättet kan produkterna in i minsta detalj få en idealisk utformning och fungera betydligt bättre än någon av de varianter som finns på marknaden i dag. Nu skulle det förstås vara ganska tidsödande att konstruera en hårtork atom för atom, åtminstone om den skulle vara i en storlek som passar människor. Så för att tekniken ska bli kommersiellt gångbar krävs det en kraftig effektivisering av produktionsprocessen. Lösningen som forskarna satsar på är nanobots, nanoskale-robotar som inte bara ska kunna göra det pillriga jobbet utan helst också replikera sig själva, dvs vid behov producera nya robotar så att processen kan rulla vidare. Om forskarna klarar den utmaningen är resten genomförbart.

Vad innebär då detta? undrar givetvis alla vi som inte ligger i fronten när det gäller tekniska frågor.

En UNESCO-sponsrad studie från 1996 hävdar att nanoteknologin kommer att lägga grunden för alla teknologier under det nya århundradet och att denna tekniska omvälvning kommer att ha större betydelse än 1800-talets industriella revolution.

Det låter stort. Och nanoteknikens profeter utlovar sannerligen rent mirakulösa förändringar:

- att sjukdomar försvinner (genom att nanobots attackerar sjuka celler och bygger nya);

- att åldrandet avskaffas och ersätts med föryngring (genom att nanokirurger rekonstruerar människokroppen och dess organ);

- att luft- och vattenföroreningar upphör (eftersom nanoprodukter kan skapas direkt från avfall);

- att det blir ett slut på såväl hunger som på jordbruk (genom att vi i stället äter nanomat);

- att vi inte längre kommer att vara beroende av fossila bränslen (eftersom nanokonstruktion kan förlita sig på solenergi);

- att vi erbjuds en ändlös serie av nya konsumentprodukter och ett hittills okänt välstånd.

Framtidsperspektivet är en bionisk värld som befolkas av varelser framsprungna ur en kombination av biologi och teknik.

De vackra visionerna låter märkligt lika den tidiga propagandan kring kärnkraften. Och precis som i det fallet bortser man från vad som kan hända om det går fel, menar Mooney. Vad händer om de självreplikerande nanobotarna inte låter sig stoppas? Vad händer om nanotekniken används för att undertrycka eller döda människor? Och givetvis finns det ingen automatik i nanotekniken som garanterar att dess fördelar kommer att tillfalla alla människor eller ens majoriteten.

Definitivt kan vi räkna med att denna tekniska utveckling kommer att ge regeringar argument för en hårdare kontroll över samhället. Och inte bara argument utan också medel, påpekar Mooney: i en framtida värld kommer allt att kunna övervakas med nanoskaliga biodatorer - växtodling såväl som politiska möten.

Ett kommersiellt genombrott för nanotekniken kan förväntas om tio-tjugo år. Företagen är redan på gång. Inom IBM spekulerar man om superintelligenta nanodatorer för övervakning av en människas hälsa. De ska kunna injiceras i blodomloppet och drivas med minimala batterier – och ha en livslängd längre än den person de ska betjäna.

På gång är också forskning kring bakterier som ska kunna fås att lysa när de stöter på trotyl i ett minfält. Och kackerlackor som ska kunna föra med sig mikrokameror in i ruiner efter jordbävningar för att leta efter överlevande.

Biometri är en annan viktig infallsvinkel för forskningen inom nanoteknik. Det handlar om att studera och kopiera sofistikerade strukturer från naturen och använda dem i industriell produktion. En fluga som dog ut för 45 miljoner år sedan och som återfunnits i en bärnstensbit används nu som modell för solfångare.

Med biometrins hjälp tror vidare forskare att de ska kunna få fram elastiska skottsäkra kläder och hjälmar som är mycket lättare än bomull.

Nanotekniken kommer också att förse framtidens robotar med inlärningsförmåga: intelligenta mikro- och nanorobotar kommer troligen att finnas före 2020. Och här håller gränsen mellan levande och dött verkligen på att korsas. Vid universitetet i Genua har man med hjälp av amerikanska forskare tagit fram en robot som kontrolleras av en fiskhjärna. Nästa steg blir robotar som kontrolleras av mänskliga hjärnor. Det är nog inte så långt dit: redan 1999 fick en invalidiserad amerikan en chip inplanterad i hjärnan som gjorde det möjligt för honom att kontrollera sin datamuspekare utan vare sig röst eller rörelse.

Ibland finns det förstås inte behov av att anlita människor för att styra robotarna eftersom också den mänskliga närvaron kan simuleras. Nanotekniker intresserar sig för neurovetenskapen, forskningen om det mänskliga nervsystemet. Om datorer kan låna dess sätt att fungera kommer de att kunna överta viktiga uppgifter som jordbruk i stor skala eller trafikövervakning av miljonstäder. Samt i detalj övervaka telefontrafik utan några egentliga insatser av mänskliga avlyssnare. Detta senare har redan inletts i och med Echelonsystemet som låter USA, Storbritannien och Nya Zeeland registrera innehållet i hundratusentals samtidiga telefonsamtal och reagera på särskilda ord eller fraser.

Här möts biologin och informationstekniken. Behöver det sägas att såväl storföretag som militära kretsar är entusiastiska?

Ett ämne med direkt anknytning till neurovetenskaperna är HPE (Human Performance Enhancement, ”mänsklig beteendeförbättring”). Forskarna kartlägger alltmer detaljerat vilka delar av hjärnan som gör vad och nästa steg är att kunna övervaka och manipulera hjärnans arbete. Kärnan i forskningen handlar om att styra mänskliga känslor, sinnen och färdigheter – till exempel att reducera rädslan hos den egna sidans soldater eller öka den hos motsidan. I en snar framtid kommer det att finnas nya lätthanterliga metoder att kemiskt påverka mänsklig uppmärksamhet, envishet och minne – även i negativ riktning, för övrigt. Det pågår exempelvis framgångsrika experiment med råttor som genetiskt manipulerats så att de saknar hormonet oxytocin och som därför inte känner igen andra råttor de just haft sex med!

Mooney pekar på den dubbla utvecklingen där maskiner kan överta alltmer av människors jobb och människor kommer att kunna manipuleras som om de var maskiner. ”Den som kan göra detta kan också vinna val – eller göra sig av med demokratin helt och hållet”, skriver han.

Det finns de som formulerat sig ännu mer drastiskt än Mooney. I den amerikanska IT-tidskriften Wired publicerades förra våren en artikel av Bill Joy, dataforskare och en av grundarna av Sun Microsystems. Artikeln hette: ”Varför framtiden inte behöver oss” och i den varnade Joy på fullt allvar för att nanotekniken och biotekniken inom en snar framtid kan reducera mänskligheten till passiv åskådarplats, fångenskap eller rent av förintelse i en värld som styrs av datorer, robotar och konstruerade livsformer. Civilisationen kan spöklikt rulla vidare – åtminstone för en tid - fastän mänskligheten lämnar scenen.

Vad menar då Mooney? Ska vi säga nej till all utveckling av nanotekniken? Nej, det vill han inte och för övrigt tror han inte att det går. Men det krävs, menar han, att samhället sätter upp gränser och regler för forskning och produktion. Annars kommer riskerna att bli okontrollerbara och möjligheterna att utöva demokratisk kontroll över tekniken definitivt att gå förlorade.

Den demokratiska aspekten är angelägen, understryker Mooney, eftersom ”nytt” inte alls behöver innebära ”bra”, i alla fall inte ur flertalets synpunkt.

Han erbjuder en intressant jämförelse med tidigare teknologiska jättekliv för mänskligheten: jordbrukets genombrott respektive den industriella revolutionen.

Det finns en ytlig etablerad föreställning om att jordbrukets införande för drygt 10 000 år sedan innebar en snabb och stor standardhöjning för mänskligheten. I verkligheten, menar Mooney, tyder de arkeologiska fynden på att de första jordbrukarna växte långsammare och var sjukare än jägarna och samlarna. De gick över till att odla för att det rådde brist på föda. Men det nya, mer vetenskapliga, sättet att få fram livsmedel blev tungt och riskabelt. Jägare och samlare hade haft ständig frihet att skaffa mat var den fanns att hämta. Bönderna var tvungna att slita med sina odlingar dag efter dag för att den väntade skörden inte skulle gå förlorad. Övergången till privategendom som följde med jordbruket bäddade också för sociala skillnader – fattigdomen blev institutionaliserad.

Den industriella revolutionen var inte skonsammare. När till exempel textilproduktionen började mekaniseras ledde det till massvält för bomullsvävare i Indien och mardrömsliknande förhållanden för arbetarna i England, mycket värre än för de människor som var kvar i jordbruket.

Och det finns inget som säger, menar Mooney, att genombrottet för nanoteknologin kommer att göra det lättare för majoriteten av mänskligheten.

En av orsakerna till att oroa sig är att den tekniska utvecklingen har gått hand i hand med en ekonomisk maktkoncentration i mycket hög fart. Här har vi C, Mooneys tredje bokstav.

Han menar att när biotekniken och nanotekniken smälter samman och kontrolleras av stora bolag kommer en process att vara fullbordad: de västliga industristaterna blir binanorepubliker - hypermoderna motsvarigheter till de latinamerikanska ”bananrepublikerna”. (Det uttrycket har länge varit en populär beteckning på till namnet suveräna stater som saknat stabil egen politisk struktur eftersom de i allt väsentligt dominerats av internationella storbolag.)

Mooney startar sin genomgång av trenderna i världsekonomin med en djupdykning i historien, närmare bestämt till år 1499, för att påminna om det ständigt närvarande korrupta vänskapsbandet mellan makten och forskningen. Då träffades två framstående europeer för hemliga överläggningar om att dämma upp och flytta floder, monopolisera jordbruket och ta den ekonomiska kontrollen över nuvarande centrala Italien. Det var uppfinnaren, konstnären och universalgeniet Leonardo da Vinci som mötte den cyniska statskonstens främste teoretiker, Niccolo Machiavelli.

I dag är det de stora bolagen som sitter på makten och anger ramarna för forskningen. Och dessa bolag blir bara allt färre och mäktigare. För tjugo år sedan dominerades den internationella livsmedelsindustrin av 180 företag. I dag har antalet krympt till en tredjedel. För tjugo år sedan kontrollerade de 20 största läkemedelsbolagen 5 procent av den receptbelagda försäljningen, i dag kontrollerar tio företag mer än 40 procent av samma marknad. Vid millennieskiftet kontrollerades faktiskt 80 procent av världens hela industriproduktion av inte mer än 1 000 företag. Och utvecklingen fortsätter i rasande fart. Som Mooney säger: ”Vi talar om plötsliga och enorma koncentrationer av makt”.

Denna till synes oundvikliga process påskyndas av tre strategier från de dominerande bolagens sida. Den första är sammanslagningar. Banker, oljebolag, bilindustri, mediaföretag, läkemedelsbolag, livsmedelsindustri – allt slås ihop till större och större koncerner.

Den andra strategin är allianser. Ibland står antitrustlagar eller andra politiska hinder i vägen för en alltför långtgående öppen monopolisering av marknaden. Då kan det vara en lösning för jättarna att använda sig av samarbetsavtal för att stärka varandra och hålla mindre medtävlare utanför.

Den tredje strategin handlar om att monopolisera kunskap. Under paroller om ”intellektuell egendom” har de internationella storföretagen lyckats utsträcka området för vad som kan patenteras långt utanför vad som traditionellt kommit i fråga. Och det handlar inte bara om liv i olika former. Lika gärna kan det vara affärsmetoder. Och Mooney varnar för att patentraseriet snart också kan drabba matematik och naturvetenskaplig grundforskning.

Som ett sätt att illustrera vart vi är på väg går Mooney igenom några olika branscher. Livsmedelsindustrin kommer att koncentreras än mer och ännu är det osäkert vilka kapitalgrupper som i första hand kommer att sluka de andra: bioteknikföretagen, matproducenterna eller handeln. Vad som snart sker är i vilket fall att biotekniken levererar nya produkter som – till skillnad från dagens genmodifierade mat – verkar fördelaktiga ur konsumentens synvinkel. Nanoteknikens teoretiker menar till och med att någon gång före 2050 kommer vår mat att byggas upp atom för atom i hushållsredskap som lite grand liknar dagens mikrovågsugnar. Det innebär i så fall slutet för den del av världens jordbruk som producerar för industriländerna – och att miljontals bönder hastigt blir överflödiga!

Läkemedelsindustrin och privata vårdföretag kommer att smälta samman så att hela behandlingen av patienten kan kontrolleras av en och samma koncern. Det kommer att utvecklas nya mediciner för de friska så att de arbetar bättre – och den som vägrar ta dem kommer förmodligen att riskera avsked. Föräldrar som har råd att betala, slutligen, kommer att få erbjudanden från läkemedelsbolagen om genetiska tjänster från vaggan till graven.

Informationsindustrin kommer att präglas av något som syns väl redan i dag: ett samgående mellan dem som står för tekniken och dem som står för innehållet. Tidningarna, TV-bolagen och musikindustrin – alla är de på väg att ingå i samma internationella konglomerat som mobilnäten, fiberoptiken och satelliterna. Allt kommer att växa ihop till ett enda system och några få giganter kommer att kontrollera det internationella nyhets- och underhållningsutbudet.

I denna nya världsordning, menar Mooney, kommer de globala företagen att styra med hjälp av regeringar som bara har till uppgift att skydda deras verksamhet, upprätthålla myten om demokrati och bibehålla ett minimalt socialt skyddsnät för medborgarna.

Är då Mooney en obotlig pessimist? Nej, det är han lika lite som han är en teknikfiende. Han understryker att han bara skissat vad som händer om inte folkliga, demokratiska rörelser reagerar.

Själv föreslår han en extrasession i FN:s generalförsamling om gentekniken, inklusive frågorna om ägande och patent, etiska riktlinjer, monopoliseringen och hotet från nya vapen.

Är det en realistisk väg? Det kan förstås diskuteras. Men förslaget anger åtminstone digniteten på problemet. Som Mooney uttrycker saken: ”Vi är bortom den punkt där vi kan tackla enskilda krisfenomen eller teknologier för sig. Vi står på tröskeln till storföretagens globala binanorepublik”.

Gunnar Wall


Startsidan • Om mina böcker • Om mig själv • Kontakta mig • Aktuellt • Blogg • TexterEnglish English