"Jag vill inte vara här - men jag kommer att dö här"

Varför skriver man en bok om rymningar?

Boken handlar om extrema omständigheter och i några fall också extrema människor.

Och det kan ju vara intressant. Men det var egentligen inte därför jag skrev den.utan snarare för att ämnet är allmängiltigt.

Väldigt allmängiltigt. Det var därför jag valde det.

Det finns en upplevelse som alla haft:

Jag vill inte vara här. Men jag måste vara här länge.

Minns ni de där lektionerna i skolan? En fluga surrar. Läraren mal i bakgrunden. Det är tjugo minuter kvar. Det känns som en evighet.

Just då är det en evighet.

Eller i värsta fall kan man uppleva något i stil med:

Jag vill inte vara här. Men jag kommer att dö här.

Den tanken behöver man inte slås av i Sverige som inte har dödsstraff och i praktiken inte livstids fängelse heller?

Jodå, man kan uppleva den här också.

Leta upp en ensam åldring som sitter på hemmet, kanske en släkting och fråga: stämmer det på dig? Tänker du: jag vill inte vara här. Men jag kommer att dö här.

Man kan känna sig desperat lite grann på det sättet på annat håll också. På jobbet. I lägenheten där man bor. I förhållandet.

Om man har känt det där så vet man också att teoretiskt skulle man inte behöva vara där man är. I teorin finns det alltid valmöjligheter. På ett eller annat sätt kan man rymma.

Men ofta gör man det inte. Även om ingen håller fast en fysiskt, även om man inte är omgiven av höga murar så kan det kännas omöjligt att bara sticka. Man vet inte vart, man vet inte vad man ska göra i stället för det man gör. Man vet inte om man kan. Eller vågar.

Och talar vi om fängelser tror jag det oftast är samma sak. De flesta fångar rymmer inte från fängelser. Och anledningen är inte att det skulle vara absolut omöjligt. Utan: man tror inte att det funkar att hålla sig flytande där utanför. Det är tryggare att stanna kvar.

Nu menar jag inte att alla som låter bli att rymma från fängelset eller ålderdomshemmet eller mattelektionen eller sitt tråkiga jobb är fega och inkompetenta. Ibland är det givetvis klokt att inte rymma. Det lönar sig ofta bättre att härda ut.

Men den här boken handlar om situationer där människor inte härdar ut, där de helt enkelt är tvungna att sticka. Det är inget att resonera om längre, det är en nödvändighet. Ungefär som de odödliga raderna i rosen med Arne Quick: ”Men ingenting kunde hindra mig, jag måste ut i kväll”.

Nu är det i och för sig så med rymningar att det framgångsrika konceptet inte alls går ut på något i stil med ”jag måste ut i kväll”.

Långvarig planering är nyckelordet. Nästan jämt.

Jag berättar om Alcatraz i boken, fängelset på en ö utanför San Francisco. Och har tagit med några sorgliga exempel på fångar som försökte rymma därifrån utan att ha planerat särskilt noga, eller inte alls. Sådana rymningar slutar som regel illa, ibland riktigt illa. Och så var det på Alcatraz.

Den förste som försökte rymma från Alcatraz hette Joseph Bowers. Han hade rånat ett lanthandel vilket inbringat 16 dollar. Det var ett dumt och planlöst brott, och Bowers var av allt att döma inte psykiskt frisk. Han fick i vilket fall 25 års fängelse och hamnade alltså på Alcatraz.

Tjugofem år är lång tid. Han hade anledning att känna: jag vill inte vara här. Men jag kommer att dö här.

En gång i april 1936 när han deltog i utomhusarbete stod han inte ut längre. Han började i ren desperation att klättra över ett högt stängsel. Det var en meningslös handling: han var övervakad av beväpnade vakter. Och även om han tagit sig över stängslet var han fortfarande fast på fängelseön. Det fanns ingen flyktväg egentligen. Bowers kom inte ens över stängslet. Han blev omedelbart nedskjuten och dog när han föll i backen. Man kan tycka att det borde varit lätt för vakterna att fånga in honom i stället om de velat. Men de hade rätt att skjuta och det gjorde de gärna.

Den stora berömda rymningen från Alcatraz 1962 var annorlunda upplagd. Den utfördes av fångar som var ivriga att komma ut, men som lärt sig att tålamod var nyckeln till framgång. Och tålamod var vad de behövde. De grävde sig ut genom betongväggarna i sina celler med skedar. De kunde bara gräva på natten och de fick inte föra oväsen så att vakterna hörde dem. Det tog dem flera månader. Men det gick faktiskt. De tog sig ut ur cellerna och även ur fängelsebyggnaden och ner till stranden.Och förutseende nog hade de tillverkat en flotte som de gav sig iväg på. Lyckades de? Det vet man inte säkert. De blev i alla fall aldrig infångade.

Man kan imponeras av uppfinningsrikedomen hos många rymmare, inte bara från den lilla grupp som tog sig ut från Alcatraz. I min bok tar jag till exempel upp massrymningen från Kumlabunkern 1972. Femton interner stack iväg mitt i natten, kvar blev bara tre som snart skulle friges. Fångarna tog sig ut från cellerna, ut ur bunkern, ut från fängelsebyggnaden och över den höga muren utan att vakterna märkte någonting. När rymningen blev känd spekulerades det om att de skulle haft hjälp av en mäktig brottsorganisation utifrån. Men så var det inte. Allt hade handlat om planläggning, envishet och fantasi.

De stora problemen för rymlingarna började egentligen när de väl var ute. Rymningen orsakade en väldig polisjakt och det var inte lätt att gömma sig. De flesta rymmarna traskade planlöst omkring i skogarna i Bergslagen, gjorde inbrott i sommarstugor och åkte fast en efter en. Nästan alla var inlåsta igen efter bara några dygn.

Jag träffade en av dem i våras, Lars-Inge Svartenbrandt. För honom var flykten från Kumla bara en i raden av rymningar som han utfört. Det var inte ens hans enda rymning från Kumlabunkern. Mindre än ett år efter det att han åkt fast rymde han nämligen från bunkern igen med några kompanjoner. Den gången skedde det inte i smyg om natten. De kapade helt enkelt en sopbil och brakade rakt genom fängelsegrindarna.

När jag talade med Svartenbrandt hade han, som det verkade i alla fall, varit ganska laglydig i flera år. Men bara några veckor efter intervjun kunde jag läsa i tidningarna om hur han rånat Swedbank i säter. Och nu sitter han inne igen. Har man låst in honom ordentligt? Svårt att veta.

Svenska fängelser har i allmänhet inte varit så rymningssäkra som det är meningen att de ska vara. Och det har bekymrat ansvariga personer. Nu håller man på att införa anstalter som det verkligen inte ska gå att rymma ifrån. Kommer man att lyckas? Det tvivlar jag på. Har en ökad satsning på säkerhet andra fördelar? Kommer anstalterna att bli bättre på att återanpassa fångar när det blir hårdare tag? Förmodligen snarare tvärtom.

Hur som helst. Det är inte trevligt att sitta i ett svenskt fängelse. Men det finns förstås många exempel i historien på att människor haft det tuffare än Svartenbrandt och de andra. Det handlar om folk som suttit inspärrade på ställen där det bara funnits en enda chans att rymma. Den som misslyckades visste att han inte bara skulle få det lite värre ett tag: han skulle helt enkelt bli dödad. Att det fanns folk som ändå vågade ta risken att försöka fly under sådana omständigheter berodde ibland på något väldigt påtagligt: den som inte rymde blev också dödad, nästan lika snart.

Jag skriver i boken om en sådan mardrömssituation som ledde fram till en berömd rymning. Från det nazistiska dödslägret i Sobibor i Polen.

 Sobibor var ett av de mindre dödslägren. Där dödades bara en kvarts miljon människor. Alla var judar. Lägret sköttes med industriell effektivitet. Offren kom dit för att avrättas och ingenting annat. Fort skulle det gå, de flesta anade inget förrän det var för sent. Några hundra av judarna plockades dock ut ur leden till gaskamrarna. Deras liv skulle sparas tills vidare. Orsaken var att lägret måste skötas: de dödas tillhörigheter skulle sorteras och skickas till nya ägare, liken skulle brännas och så vidare. För allt detta behövdes arbetskraft.

Men de som fick en chans att leva insåg snart att de bara fått en kort frist. Med tiden skulle det inte finnas många judar kvar i Polen att döda. Och då skulle de som levde på nåder i Sobibor inte behövas längre. Om de inte gjorde uppror var det gaskammaren som väntade för dem också. Då bestämde de sig.

De hade inga vapen, men tillgång till verktyg hade de. Så de satte yxor i skallen på några av sina vaktare och skaffade sig skjutvapen på det sättet. Och så flydde de genom taggtråd och över minfält. Några av rymlingarna klarade sig i frihet ända till krigsslutet.

En annan sorts fångenskap drabbades Napoleon av 1814. Sedan de allierade arméerna besegrat honom gjorde de honom till kung av den lilla ön Elba utanför Italien. I praktiken var han fånge om än i guldbur. Och i själva verket var hans situation mycket värre än den vid första anblicken kunde verka.

Napoleon hade nämligen också anledning att tänka: jag vill inte vara här. Men jag kommer att dö här. Och inte främst i den meningen att han skulle sitta kvar på Elba tills han var gammal och orkeslös.

Nej, snarare handlade det om att han inte skulle leva så länge till.

Det fanns flera tecken på det. Han var lovad en årlig pension från den nya kungliga regeringen i Frankrike, men pengarna kom aldrig. Det var en signal om att han var i fysisk mening obehövlig.

Och snart fick han kunskap om långt gångna planer på att låta mörda honom.

Så till sist gjorde han det man kunde vänta sig: med en liten skara trogna soldater i följe rymde han från Elba, tog sig förbi de fartyg som skulle övervaka honom, landsteg i Frankrike och började vad som verkade vara en vansinnesmarsch mot Paris. Han hade några hundra män mot den franska armén som bestod av flera hundra tusen soldater.

Hur det gick? Alldeles lysande. Snart satt han på kejsartronen igen. Dock inte särskilt länge. Det var nu han mötte det nederlag som långt senare gav Sverige en seger i melodifestivalen. Waterloo. Och den här gången sattes Napoleon i fängelse på S:t Helena långt ute i Sydatlanten. Därifrån kunde han inte smita.

Napoleons flykt från Elba, liksom många andra, illustrerar att det ofta kan vara jämförelsevis lätt att rymma men mycket svårt att i längden hålla sig på fri fot.

Det är inte alltid det avskräcker den som vill ut.

Det är som när Svartenbrandt stod på krönet av muren runt Kumlafängelset. Innan han tog sig ner stannade han upp ett ögonblick och kände efter. I bunkern hade han känt sig som en instängd höna. Men just då kände han sig, för ett kort ögonblick, som en örn.

Tack ska ni ha!